Att det bevingade ordet ”Navigare necesse est, vivere non est necesse” är en sanning som gäller kustbefolkning och sjöfarare är naturligt. Men att det även verkar gälla en småländsk landkrabba är mer förvånande.
Jag har ibland funderat över var mitt stora intresse för båtar och hav kommer ifrån. Kanske är det ett besök tillsammans med mina föräldrar på det nybyggda Wasamuséet i början av 1960-talet som haft stor betydelse. Kanske kommer intresset från den flatbottnade flottningseka som vår familj hade i Nissasjöarna under min uppväxt.
På Nissan och i dess sjösystem flottades timmer i gamla tider. Jag har fortfarande svaga minnen av att jag sett timmerflottning på Nissan. Förmodligen var detta i samband med att Isaberg kalhöggs någon gång på tidigt 1960-tal. En båtbyggare vid Algutstorpasjön vid foten av Isaberg försåg flottarna med lämpliga arbetsbåtar. Dessa flottningsekor var byggda av kraftiga furuplankor för att tåla den omilda behandligen. De var dessutom breda och så stablia att flottarna kunde stå upp och jobba. Ekorna hade en trubbig för och spanten bestod av lämpligt krökta rötter, en mycket seg och stark konstruktion. Årtullarna var tillyxade av ett trästycke liksom årorna. Dessa var upphängda på en kraftig järnnagel nedslagen i årtullen. På åran fanns en ledad smidd ögla som häktades över nageln. Årorna var tunga som bly, men väl ballanserade kring sin led. Båtbyggaren tillverkade allt i sin verkstad, även de handsmidda delarna. Han påstod sig även kunna välja de träd som hade lämpliga rötter för spanttillverkning genom att studera trädens grenverk. Den gamle båtbyggaren hade förmodligen ärft denna förmåga från sin far som även han försett flottarna med arbetsekor.
Min far och jag fiskade ofta i Nissasjöarna i lånad båt. Eftersom jag visade stort intresse för detta bestämdes att vi skull skaffa en egen eka. Den gamle båtbyggare hade sedan flera år slutat att bygga flottningsekor eftersom denna verksamhet upphört. En bekant till min far hade dock hört att den gamle båtbyggaren ibland kunde övertalas att bygga en eka. På hösten någon gång i mitten av 1960-talet besökte min far och jag därför båtbyggaren, som var känd för att vara lite ”egen” och inte alltid så lätt att ha att göra med. Efter lite diskuterande sa båtbyggaren att han skulle försöka att tillverka en eka, han kunde dock inte lova säkert. Den skulle om möjligt vara färdig till våren och priset bestämdes till 325 kr.
När vi nästa vår besökte båtbyggaren möttes vi av beskedet att det tyvärr inte varit möjligt att bygga någon båt eftersom det inte gått att hitta träd med lämpligt krökta rötter för spanttillverkning.
Påföljande höst gjorde vi ett nytt försök, men även denna gång möttes vi på våren av det nedslående beskedet att lämpliga rötter inte var att finna.
Under våra fisketurer i lånad båt i Nissasjöarna kunde min far och jag konstatera att det på några ställen fanns flottningsekor som såg helt nya ut. Min far började därför misstänka att det inte enbart var tillgången på lämpligt krökta rötter som var avgörande för om båten kunde byggas. När vi den tredje hösten besökte båtbyggaren antydde min far att han var villig att betala något mer än de begärda 325 kronorna. Budet blev 340 kr. När vi påföljande vår besökte båtbyggaren verkade det som tillgången på lämpliga rötter varit god och en eka var snart färdig för leverans. Av detta lärde jag mig att båtbygge är en stor konst som kräver både skicklighet i att kröka grova furuplankor och i att smida årtullar och fästöglor. Till detta kommer konsten att välja ut träd med rötter lämpliga för spanttillverkning. Jag lärde mig även att pengar tycks ha en viss inverkan. Jag förstod dock inte sambandet mellan pengar och tillgången på krökta rötter. Detta och liknande samband är något som man lär senare i livet.
Vi hade mycket glädje av flottningsekan under 60, 70 och 80 talet då vi gav bort den till bekanta eftersom jag flyttat från Småland till Göteborg och mina föräldrar inte orkade ta hand om båten. Då jag för något år sedan besökte Algutstorpasjön med min familj kunde jag inte hitta något spår av vår gamla flottningseka eller av någon annan av dessa ekor. Tidens tand har förmdligen gjort sitt. På håll kunde jag se uthuset där den gamle båtbyggaren hade sin verkstad. Jag undrar om den står kvar orörd.
När jag i slutet av 70-talet och början av 80-talet studerade vid Chalmers i Göterborg föll valet, trots mångas protester, på Skeppsbyggarlinjen. Detta är något som jag aldrig ångrat och idag jobbar jag som lärare inom denna utbildning.
De första erfarenheterna av båtliv längs kusten gjorde jag i böran av 1980-talet tillsammans med en kamrat som fått låna en gammal träbåt av ”Pettersson-typ” av en kollega. Båten var i dåligt skick och det var inte helt lätt att hantera gaspådrag och backslag. Med denna båt övade vi förtöjningsteknik och gästhamnsliv. En blåsig dag vid Marstrand vände vi stäven ut mot öppna havet mot vågorna. Efter en stund ropade kamraten som stod till rors att det började bli vatten på durken. Jag försökte ta reda på var det läckte och när jag öppnade luckan till förpiken såg jag att vattnet strömmade in genom millimeterstora springor i bordläggningen strax över vattenlinjen. Vi länspumpade och öste och försökte samtidigt vända stäven in mot Marstrand i vågorna. Efter en stund lyckades vi och vi kunde pumpa ut mer vatten än det kom in. Efter denna malör beslöt vi att hålla oss inomskärs.
Vi var inte helt vana vid att hålla reda på viktiga detaljer vid förtöjning. När vi skulle angöra Ljungkiles gästhamn stod jag till rors och kamraten skulle fånga in och göra fast i en akterboj. När vi stävade in mot bojen började motorn låta väldigt ansträngd och stannade helt efter några sekunder. Vi körde därför över bojen och rakt in i bryggan. När jag tittade akter över såg jag kamraten slita i förtöjningstampen. Han hade missat att tampen har två ändar och den ena hade glidit ner i vattnet och börjat nysta upp sig i propellern. När nystanet blivit tillräckligt stort stannade motorn. När vi förtöjt vid bryggan dök kamtaten ner med en kniv i handen och började skära loss tampen. Efter många försök kom kamraten upp och meddelade att tampen nu var borta. Båten var målad med grön bottenfärg och det var fler än jag som såg likheten med den då populäre Hulken. Vi blev erbjudna att köpa båten för en symbolisk summa men blev avrådda av en träbåtskunnig bekant. Vi följde detta råd.
Några år efter avslutad utbildning, jag tror det var 1986, inköpte vi tillsammans med ytterligare en kamrat en Nidelv 24 som vi döpte till Le Chef pga vårt gemensamma matlagningsintresse. Den lilla båten blev lite av ett flytande kök och centrum för en lång rad av trevligheter längs Västkusten de följande åren. Båten hade tidigare gått i Vänern och varit kyld direkt med sjövatten. När båten nu skulle gå i saltvatten blev vi rådda att installera ett färskvattensystem med glykol för att skydda motorn från rostangrepp. Efter installationen började motorn gå varm. Det visade sig att glykolen löste upp gammal rost som satte igen kylkanaler och termostat. Dessa kylproblem levde vi med i flera år. Att rensa kylkanaler, värmeväxlare och termostat blev lite av rutingöra ombord.
Under en resa till Strömstad navigerade vi fel och körde fast i Älgöleran söder om Strömstad. Vi försökte komma loss på egen hand men det gick inte. En lokal fiskare närmade sig och det framgick tydligt vad han tyckte om båtturister. Han var dock hjälpsam och drog oss ur leran. När vi försökte gå vidare för egen maskin visade temperaturmätaren på rött, men våra rutinåtgärder hjälpte inte den här gången. Vi gick mycket långsamt mot Strömstad och ibland fick vi stanna för att låta motorn svalna. Väl framme i Strömstad gjorde vi ett nytt försök att hitta felet. Det visade sig att vi under våra försök att komma loss ur Älgöeran hade fyllt sjövattensidan av kylsystemet med lera. Efter demontering och rengöring fungerade allt som vanligt igen. Från Le Chef lärde jag mig att båtliv inte enbart består av navigering och förtöjning. Det är även viktigt att ha god hand med motorinstallationen. Familjebildningar och nya livssituationer gjorde att båten såldes i slutet av 90-talet. Jag såg Le Chef på Donsö sommaren 2010. Den verkar vara i gott skick men har förmodligen en ny motor.
Min fru fick uppleva Le Chefs egenheter under ett par år innan båten såldes. På något sätt blev hon trots detta intresserad av båtliv och när barnen passerat spädbarnsstadiet började vi leta efter en egen båt. Vi konstaterade snart att båtar med det utrymme och den utrustning vi ville ha var alldeles för dyra. Detta gällde dock inte träbåtar, här kunde man få mycket för pengarna. Vi tittade på några träbåtar men dessa var gamla och i dåligt skick och det skulle krävas för mycket arbete med underhåll och renovering. Sommaren 2005 undrade min fru om jag sett högsjösnipan i trä som var till salu på Åland. Hon hade hittat den ”på nätet”. Den var byggd 1980 och såg ut att vara i mycket gott skick. Vi tog kontakt med ägaren och fick veta att det redan fanns en mycket intresserad köpare och att ett avslut på affären var på gång. Båten var dock inte såld och om vi kunde bestämma oss snabbt så fanns det en möjliget. Att snabbt bestämma sig för en träbåt som fanns på Åland verkade omöjligt och vi meddelade ägaren att vi inte kunde ge ett snabbt svar. Vi måste ju se båten först. Det var fredag kväll och vi diskuterade båten och kom fram till att detta förmodligen var den båt vi ville ha. Till slut ringde vi åter upp ägaren och frågade om han kunde garantera att båten fanns kvar om vi kom till Åland dagen efter. Han lovade att hålla båten över helgen.
Vi packade därefter in 2 barn och lite färdkost i bilen och körde mot Kappelskär. Vid 1-tiden på natten stannade vi vid ett hotell i Norrtäjle för att sova några timmar. Receptionen var stängd men den storvuxne dörrvakten till hotellets nattklubb var mycket hjälpsam. Han såg förmodligen att vi och våra barn behövde ett natthärbärge. Han sa åt oss att komma med och tog sig sedan in i rummet bakom receptionen och kom tillbaka med en rumsnyckel. Han skrev en lapp till receptionisten och sa att vi fick klara upp formaliteterna nästa morgon, önskade sedan god natt och försvann till sitt jobb att vakta nattklubben. Det är tur att det finns hjälpsamma och handlingskraftiga medmänniskor.
På morgonen tog vi så färjan från Kappelskär till Åland. Vi blev mycket väl mottagna av båtägaren och hans familj. Det visade sig att de hade barn i samma ålder som vi. Barnen lekte och badade medan jag och min fru tittade, undersökte, provkörde och besiktigade båten. På lögdagskvällen bestämde vi oss och på söndagen skrev vi på köpekontraktet, tog färjan till Kappelskär och körde sedan mot Götet.
På vägen hem diskuterade vi hur vi skulle få hem båten. Skulle det bli med lastbil, färd längs kusten eller via Göta kanal. Valet föll snart på Göta kanal. Nästa fråga var vilka som skulle ingå i besättningen. Vi insåg att vi behövde hjälp. Att själva hantera en ny båt över Ålands hav och genom Göta kanal, och samtidigt ta hand om två små barn verkade inte vara någon bra idé. En bekant till min svärfar som har stor sjövana tyckte att det verkade vara ett spännande projekt och lovade ställa upp som Gast i ungefär en vecka. Detta under villkoret att jag köpte en GPS. Med viss rätt litade han inte på min förmåga att navigera över Ålands hav med hjälp av kompassen på en båt som jag inte var van vid. Påföljande helg skjutsade så Svärfar oss med bil till båtens hemmahamn på Åland. Vi övernattade i båten och på morgonen återvände Svärfar med bil till Sverige medan jag och Gasten körde mot Mariehamn i kraftigt regn. Vi bunkrade där bränsle, mat och dryck samt tätningsmassa. Det visade sig att båtens överbyggnad inte riktigt klarade det tunga regnet. Vi väntade några timmar i Mariehamn och efter lunch blev vädret bättre, fortfarande mulet men inget regn. Vi ville undvika att köra över Ålands hav i mörker så vi måste bestämma oss, köra nu eller vänta till dagen efter. Det blåste en del men vi beslutade oss för att påbörja resan över Ålands hav, dock med brasklappen att vi efter halvtimma på öppet hav slutligen skulle bestämma oss för om vi skulle köra eller återvända. Efter en halvtimma konstaterade vi att båten uppförde sig mycket bra i vågorna och vi såg även en ljusning i molnen mot den svenska sidan. Vi beslutade därför att fortsätta. På den nyinköpta GPS-en hade vi lagt in koordinater för fyren Tjärven i Stockholms yttre norra skärgård. Efter ca 4 timmars körning såg vi Tjärven och ytterligare en timma senare var vi framme. Detta var dock inte slutmålet för dagen. Min gamle båtkompis från träbåten av ”Petterson typ” och Nidelven tillbringade numera en stor del av sommrarna på en ö i Stockholms norra skärgård tillsammans med sin familj. Vädret hade blivt mycket bättre på den svenska sidan och efter ytterligare två timmar kom vi så fram till ön i strålande kvällssol, ganska trötta efter en mycket händelserik dag. Det blev en kväll med god mat och dryck och många gamla båtminnen.
Dagen efter påbörjade vi färden mot Göteborg. Denna färd kräver en egen historia som inte återges här.
Efter några år visade det sig att den egna familjen fann sig väl tillrätta med båtliv. Vi såg oss ibland om efter andra båttyper men beslutade sommaren 2009 att vår åländska högsjösnipa passade oss och att det var den vi skulle satsa på. Vi gjorde därför en del förbättringar inför framtiden under hösten 2009.
Efter att vi köpt träsnipan läste jag mycket om träbåtar och intresset för träbåtar har ökat för varje år. Jag fick upp ögonen för gamla svenska träbåtar i fint skick, men konstaterade att de båtar som fanns att få tag på var för små för familjens behov och att de ofta var i dåligt skick
För några år sedan hörde jag talas om att det i Göteborgsområdet fanns en gammal salongskryssare i mycket bra skick ritad av CG Pettersson. Sommaren 2008 såg jag Albertina för första gången. Båten verkade oerhört väl bevarad . Detta var helt klart drömbåten för mig.
I början på juli 2010 visade min fru en annons i morgontidningen. - Albertina är till salu. Det är klart att du skall åka och titta på den. Det kan man ju alltid göra. Jag ringde en av ägarna som hade tid tidigt på eftermiddagen. Min fru jobbade så jag åkte för att titta på Albertina tillsammans med barnen. Vi fick inte bara titta, det blev även en provtur där jag körde Albertina i ca en timma. Dessutom fick jag förtroendet att stå vid rodret när vi återvände till kaj. Om vi ville fick vi gärna titta vidare på egen hand de kommande dagarna. Samma kväll återvände hela familjen till Albertina. Alla konstaterade att detta är drömbåten, men vi har ju redan en båt som vi är nöjda med och som vi beslutat att satsa på. Jag skickade därför ett mail till ägarna där jag tackade för visningen men meddelade samtidigt att vi inte ville gå vidare. I ett dygn försökte min fru och jag övertyga varandra att vi fattat ett riktigt beslut att inte köpa Albertina. Detta misslyckades dock och vi tog förnyad kontakt med ägarna.
Så är vi nu ägare till drömbåten Albertina, en salonskryssare från 1920, med dingen Albert på taket. Detta var det oundvikliga och riktiga beslutet. Vi hade väntat på Albertina och hon hade kanske väntat på oss. Att hålla Albertina i det fina skick som de förra ägarna Lasse och Stefan Strömberg tagit henne är en livsuppgift och en utmaning som vi är beredda att anta. ”Navigare necesse est, vivere non est necesse”.
/Carl-Erik Janson
